kakanskilokamp

Måndag = vägdag.
Hoppade över det i morse.
Jag vet att jag borde väga mig, men det kändes helt enkelt inget kul
Och nu när det ändå finns en liten strimma av möjlighet att jag är på väg åt rätt håll vill jag inte riskera det med att få dåliga nyheter på vågen.

Så den fick stå där och samla damm.

Gränsen mellan en lyckad dag enligt planen och en misslyckad dag som gått åt h-vete är otroligt hårfin just nu.
I går söndag var ett sådant exempel. Jag klarade min mat på ett bra sätt. Gick på bio med en kompis och tittade inte ens åt popcorn eller biogodis. Trots att det tog emot så åkte jag på min dans-träning och tog ut mig riktigt ordentligt.

Men så fanns det en liten flicka på dansen, som följde med sin mamma, som tittade med stora ögon på min mage och frågade med hög röst om jag hade en bebis i magen.

Det är inte första gången jag får frågan, och fortfarande har jag inte hittat ett bra sätt att förhålla mig till den. Först låssades jag att jag inte hörde, men när hon frågade igen så svarade jag vänligt att nej, det har jag inte och fortsatte sedans om ingenting. Men med blossande kinder, och ett sorgset hjärta.

Jag förstår att den lilla flickan frågar - jag lägger absolut ingen skuld på henne. Hon var bara nyfiken, och det fanns inget ont i hennes fråga. Utan det är jag som lastar på mig en massa känslor. Eftersom jag dessutom så gärna önskar att det vore så, att det var en bebis i stället för en mass fett, så tar det dubbelt så bra.

Så den braiga dagen avslutades med en attack på frysen och ett paket Magnum Dinner som fanns där.
Det gick av bara farten.
Det var inte ens särskilt gott.

Men i dag är det en ny vecka, och jag har varje fall försökt ge mig en bra start på den.
Nu är mitt mål att jag nästa väg-måndag ska vara nyfiken på vågen, och få en bra start på dagen efter min vägning.