kakanskilokamp

Det är inte särskilt kul att bara äta nutrilett.
Mat är trots allt en stor del av vardagen - från en kopp kaffe på stan med kompisarna, eller en god middag tillsammans, eller en delad popcorn på bion.

Så jag kör rätt så solo de här dagarna, håller mig lite för mig själv, allt för att undvika frestelser.
Det går fortfarande förvånansvärt bra. Trots gråväder och blåst tog jag mig dessutom ut på en promenad även i dag. Jag är förvånad och imponerad av mig själv.

Samtidigt är jag lite rädd för mina egna tankar och drömmar. Vägde mig även i morse, och just nu så rinner ungefär ett halvt kilo av mig per dygn. Det är otroligt! Och en kick varje dag jag ser att det händer något. I morse fick jag dra åt skärpet ett steg till på byxorna, ett nytt, oanvänt hål, och det var en njutning.

Men det är då jag spinner i väg. Ett halvt kilo om dagen - om jag då håller på i 20 dagar, går jag ner tio kilo då? Eller om jag håller på i 40 dagar - då kan jag kanske ta mig under 100-kilo sträcket. Och plötsligt så förväntar jag mig att vara betydligt smalare redan till sommaren.

Jag vet att det inte är så enkelt. Jag vet att en kur med vlcd inte är en långsiktig lösning, men jag gillar den genväg jag ser just nu. För jag får en sådan kick av att gå ner, och inbillar mig att om jag bara går ner i vikt då kommer jag automatiskt kunna hålla min nya vikt.

Så oron är att jag inte kan behålla en sund och balanserad tanke, att jag sätter för höga mål, misslyckas och blir besviken på mig själv. Och deppar ihop.

Just nu brottas jag med mig själv om jag ska hålla fast vid min ursprungliga plan och köra nutrilett fram till och med nästa helg, eller om jag ska förlänga det med en vecka eftersom det går så bra. Å ena sidan tror jag det är bra att hålla fast vid det jag besämt, det hjälper mig att inte bygga luftslott runt min viktminskning, å andra sidan kanske det är vettigt att ta vara på det flow jag har och att det fungerar bra just nu.
Jag grunnar vidare.