kakanskilokamp

Jag har varit så förbannat less på mig själv, på bloggen, på livet, på alla måsten, borden, drömmar och tankar. Så jag struntade i allt det där ett tag. Det var riktigt skönt. Så jag har inte brytt mig om att äta rätt eller att motionera. Inte för att jag mått särskilt bra av den taktiken, men jag tror den var nödvändig. För någonstans mitt i all glass-frossa så föddes en ny lust att ta tag i mig själv igen. Och där är jag nu.

Jag har gjort en rejäl omstart.
En nystart för typ sjuttielfte gången eller så i ordningen.

Och jo, det går riktigt bra. En god vän inspirerade mig till att testa cambridgekuren och nu har jag avverkat en vecka på ren kur. Det betyder att jag inte äter annat än deras pulver-shake tre gånger om dagen plus dricker litervis med vatten. Tråkigt, ja visst, men effektivt. Kilona rinner av mig. - 4 kilo på en vecka. Och då har jag ändå en "fusk-kväll” på krogen när mina tjejkompisar kidnappade mig och bjöd på mat och dryck.

Minus fyra kilo.
Jag väger med marginal under 120 nu.
Jag vet inte när det hände senast. Det var många år sedan i varje fall.

Extra bränsle till denna nytändning fick jag av min läkare som spännde ögonen i mig och menade att nu måste något hända med min vikt, annars så har jag sprutor att vänta inom kort för mitt för höga blodsocker. Det gav mig skrämselhicka. Han vill skicka mig till Lycksele för en operation. Men jag vill inte ta till kniven. Och jag vill inte vara bunden av sprutor två gånger om dagen.

Så när jag skakar mitt pulver och tycker att det är urtrist så tänker jag på min läkare först, och blir lite rädd, och sedan på vågen, och blir lite glad.

Minus fyra kilo på en vecka.

Jojo, jag vet att när man går på en sådan här lågkaloridiet så är det första kilot eller så vätska, som man lägger på sig när man börjar äta igen.
Men so what.

Äntligen går jag ner i vikt.

Det känns redan som att jag svävar litegrann...