kakanskilokamp

Har haft en rätt tuff helg.
Tidigare har jag mått rätt bra direkt efter cellgiftsbehandlingen, men den här gången har det varit lite annorlunda.

Framför allt har jag varit rejält trött.
Sovit flera timmar mitt på dagen både lörag och söndag.
Och så ont, ledvärken kändes snäppet värre än vanligt, och domningar i fötterna som varit lite värre än normalt.

Men det är väl inte så konstigt. Har ju gjort fyra behandlingar nu, och kroppen tar mer och mer stryk förstår jag.

Det som är jobbigast är dock att en hel del depp-tankar kommer samtidigt när orken tryter.
En känsla av att jag inte kommer klara av det här, en oro för att det inte är tillräckligt. Att även om cancern går tillbaka, så räcker det inte till utan kommer blossa upp igen när behandlingen är över...

Fått kämpa en hel del med att inte snurra ner mig i de här tankarna.
För det hjälper mig inte ett dugg just nu.

Som en god vän sa till mig: det får du ta sedan. Nu ska jag ha allt fokus på den behandling jag gör och att den ger resultat. Sedan när det är över, då får jag ta ställning till vad som kommer därefter.

Jag försöker.
Men det är svårt.