kakanskilokamp

Jag har dragit mig för att skriva om det här ämnet.
Det känns så stort, så svårt, så allvarligt.
Och jag håller det lite i från mig, för någonstans är jag lite för rädd för att konfrontera mina egna tankar.

Men de finns där.
Tränger på, gör sig påminda lite nu och då.

Jag förstår att cancer är en livshotande sjukdom.
Inte just nu, inte som jag mår i dag, men om behandlingen inte fungerar, om det visar sig att det spridit sig mer än vad jag nu vet, då är läget annorlunda.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det.
Borde jag förbereda på något sätt?
Skriva ett testamente?
Fundera igenom hur jag vill ha det, i fall det visar sig att jag blir sjukare och det inte finns något bot?
Planera för min begravning?

Allt det där känns så främmande, och på något sätt, om jag skulle börja göra allt det där, så blir det mer verkligt att det skulle kunna hända. Även om jag vet att det är en realistisk risk, så försöker jag blunda för det.
Det känns enklast så.
Nästan lite gran som en besvärjelse, att om jag inte låssas om att det värsta kan hända, så händer det inte...

Jag vet inte om jag är rädd för att dö, egentligen.
Just nu är det så overkligt, så ogreppbart, så det går ingte att vara rädd för det.
Jag är mer rädd för att jag inte ska finna tillräcklig med motivation för att leva vidare, i fall sjukdomen blir värre.

Så därför försöker jag att inte tänkta på det, varken livet eller döden.
Utan bara glider med, så länge det går.

Första gången jag var sjuk, för snart tio år sedan, då slog det mig inte ens tanken på att jag inte skulle klara av det. Att jag skulle bli frisk var en självklarthet.
Så har det inte känts den här gången.
Att bli frisk är fortfarande huvudspåret, och jag tror absolut att det kan ske.
Men det känns inte lika självklart.

Så därför undviker jag att tänka på det allt för mycket.
Men någonstans undrar jag om jag ändå inte borde.