kakanskilokamp

I dag är en sådan där dag då allt är fel.
Jag är bara grinig, tvär, sur och ledsen samtidigt. För allt. För ingenting.

Blev heligt förbannad när jag tog på mig peruken i morse för att gå ner i tvättstugan (bor i hyreshus). Den skaver, är obekväm och det känns som ett förbannat fängelse varje gång jag tar på mig den. Jag känner mig så besvärad. Ofri. Hämmad. Samtidigt är alternativet att gå med kal skalle ännu värre.

Det är bara så jälva orättvist!!!

Jag är så less på att vara sjuk. Jag vill inte längre. Jag vill vara som vanligt, tillbaka där jag var efter förra sommaren, då jag gått ner jättemycket i vikt och kände mig fri och glad och nöjd. Då det fanns planer och framtidstro, hopp och förväntan.
Nu finns bara förtvivlan, depp och desperation.

Är fortfarande hemma, ska börja jobba lite senare, men har redan via mail och telefon blivit irriterad och sur på ett antal kollegor. Minsta lilla anledning jag kan hitta, så hugger och blir irriterad och sur.

Just i dag är jag ingen trevlig person.
Varken för mig själv eller omgivningen.

Är bara så less, så urbotat less på det här så kallade livet.