kakanskilokamp

Oj, vad det svänger nu.
Ena dagen full av tillförsikt, på hugget, peppad och förvissad att allt kommer att lösa sig.
Fast förvissad om att jag ska hålla i min viktresa trots allt annat.
Så nästa dag bara depp, depp, depp, ledsen, rädd, förtvivlad.

En riktig känslomässig berg- och dalbana just nu.

Det behövs så lite för att det ska tippa över.
Som härom dagen när min bästa kompis klagade om och om igen på sina barn.
Jag ville bara skrika till henne att hon ska vara glad och tacksam för att hon har barn. Att jag skulle byta vilken dag som helst med henne, utan att tveka. Att barnens gnäll kanske beror på att hon hela tiden gnäller på dem...
Men jag var tyst.
För det passar sig ju inte.
Blev i stället bara ledsen och sorgsen, medveten om att det här med barn aldrig blir för mig om det visar sig att jag är sjuk igen.

Eller nyss på lunchen på jobbet, när vi satt och pratade om spännande saker som ska hända under våren. Blev så sorgsen, för det kändes plötsligt i hela mig att jag inte kommer vara med. Att jag kommer traggla på sjukhus hela våren i stället.

Just nu vill jag bara få svar.
Få veta.
Även om det är ett dåligt besked.
För den här ovissheten gör mig tokig.

Dagens vikt: åt helvete för hög, gissar jag.