Vaccum & kliv över liten tröskel
Men det går.
Lite på automatik.
Det känns så konstigt.
Å ena sidan måste allt fortsätta som vanligt.
Inte minst för min egen skull.
Å andra sidan är allt helt annorlunda. Kaos. Upp och nervända världen.
Det som känns jobbigast just nu är att inte veta.
Knölen på halsen känns bara större och större. Jag vet att det är min upplevelse av den, inte verklighet, men just nu känns hela jag som en enda stor tumör på halsen...
Och jag vet ju inte ens säkert att det är så.
Men eftersom läkaren sa att jag skulle börja förbereda mig på ett dåligt besked, så utgår jag i princip från att det är så det är.
Har i varje fall tagit mig över den första tröskeln när det gäller att berätta.
Min närmsta vän var hos mig i går, och efter att ha gruvat mig ett tag så hittade jag modet och berättade. Vi pratade, grät och kramades.
Det känns skönt att ha släppt in henne.
Har också berättat för min närmsta chef, för att förklara varför jag är ur gängorna, och måste försvinna lite då och då från jobbet.
Jag tror att en sak som gör det så svårt att berätta är att jag har så jobbigt med att gråta.
Jag klarar inte av att gråta inför andra människor.
Eller klarar och klarar, jag har väldigt svårt för det, och det är just oron för att inte orka hålla tårarna tillbaka som oftast hindrar mig.
Jättefånigt, jag vet.
Men så är det.
Klarade samtalet med chefen utan att gråta i varje fall.
Vikten.
Tja, den bryr jag mig inte om just nu.
Håller tummar och tår för dig.
Kram
Sofia
Hej 'kakan'. Jag känner självklart inte dig, jag har bara varit in hit ganska regelbundet och sett hur det går med din viktkamp eftersom jag själv också kämpar med övervikt. Jag är inte särskilt aktiv med kommentarer tyvärr... Nu när jag har läst de senaste inläggen så kunde jag inte låta bli att skriva... Ville bara säga att jag känner igen det där med att ha svårt att gråta inför folk och jag förstår att du inte vill berätta för en massa människor vad som händer i ditt liv och vad som bekymrar dig. Skönt att du har kunnat berätta för ett par personer i alla fall, jag tror att man behöver det och att det hjälper en del... Sen vill jag också säga såklart att jag hoppas att du får snabbt besked och framför allt hoppas jag att det inte är nåt elakartat.... Sänder en tanke till dig. Julia
Bra att du släppt in några stycken, så du inte står ensam i detta. Ensam är inte stark, inte när det gäller sånt här i alla fall. Jag hatar också att gråta inför andra, men jag har förstått att det är mest en själv som känner det pinsamt. Och när det gäller allvarliga saker, är det ju verkligen helt normalt om man är emotionell. Hoppas du får all kraft du behöver till allt du har inför dig. kramar om
