Tuff dag
Och inte så många fler blev det natten innan.
I dag är jag nere i Stockholm för att vara med på ett viktigt möte, men just nu känns det som ett dåligt beslut...
Det är väl reaktionerna som kommer nu, när den första chockfasen sakta börjar lägga sig.
Fick smått panik när jag klev på planet.
Tur att jag lärt mig "andas i fyrkant" för att hejda panikkänslor när de kommer, det blev min räddning kan jag säga.
I går fick jag kallelse till skiktrönten, får komma först om två veckor.
Vet att det nog räknas som snabbt i landstingsvärlden, men just nu känns två veckor som en evighet.
Just nu känns allt bara blä och hemskt. Mår illa. Har ont i kroppen. Kan inte tänka klart. Vill bara hem och krypa under täcket.
Men duktiga kakan biter ihop, försöker, stretar på.
Undrar hur klokt det är egentligen.
Tar jag mig igenom den här dagen helskinnad kanske jag ska unna mig att bryta ihop i morgon...
Ja, det är precis vad du ska göra. "Unna" dig att bryta ihop. Kan du skrapa ihop tillräckligt med skyddsnät omkring dig för att orka "bryta ihop" ? Jag har en klok vän som alltid håvar in mig när jag är på väg ner i någon djup grop. När resurserna är ändliga liksom. Då gäller vila, sömn, mat, frisk luft. Rutiner. När hela världen är i obalans behövs just det. Inte jobbstress, möten och annan press. Jag fnyser alltid, men det visar sig sen alltid vara hennes råd som hållit mig uppe. Jag vill bara vara säker på att du kan "falla" i trygga armar och "bryta ihop" med skyddsnät. Kan du det? Du måste få sova. Kan du få tabletter? Under en kort period kan det vara ett "måste". Man snavar in i cirklar man inte ska vara i om man blir för trött, och så kommer nästa onda cirkel igång med ingen mat, ingen rörsle som håller cirkulation igång ( även de positiva tankarna) och man riskerar att bli kvar under den våta filten. Bit inte ihop längre! Snälla!
Du måste börja tänka mer på dig själv nu. Det är inte bra att du kliver på dig själv, och är "duktig" hela tiden. Man brukar sällan få nått tack för det heller, för den delen.
kramar om
