kakanskilokamp

Jag blir tokig av att vänta.
Inte veta säkert vad som gäller.
Inte veta om jag ska jobba eller vara sjukskriven.
Inte veta om jag är allvarligt sjuk eller frisk.
Inte veta om jag över huvudtaget kan bli frisk igen.

Den här veckan har jag väntat och väntat på besked om när jag ska få göra min lilla mini-operation i halsen. Först i dag, efter flera påstötningar, fick jag besked. Och mitt ingrepp är inplanerat till torsdag nästa vecka. Trots att läkaren sa att han tyckte det var för långt bort.

Några dagar hit eller dit kan tyckas inte spela någon roll.
Men det betyder att det blir ytterligare väntan på att sedan få provsvar.

Nu har det snart gått tre veckor sedan jag fick veta att min cancer troligtvis är tillbaka.
Och jag vet egentligen inte så mycket mer än.
Annat än att de undersökningar jag gjort hittills inte ser bra ut, utan bekräftar de första misstankarna.

Troligtvis får jag vänta i tre veckor till innan jag vet säkert.

Jag klättrar på väggarna.
Eller rättare sagt: jag deppar, äter, frossar, har ingen energi till något annat än att hanka mig igenom jobbet och sedan falla ihop i soffan på kvällen.

Måste, måste bryta trenden.
Oavsett vad som händer så måste jag hitta ett sätt att må lite bättre nu.