kakanskilokamp

I dag kom min pappa på besök. Något jag har lite svårt att förhålla mig till.
Visst, det är väl trevligt när föräldrarna kommer och hälsar på.
Men samtidigt så har vi inte den bästa relation, och jag känner en konstant stress när han är här.

Framför allt känner jag att han inte respekterar mig.
Och det stör. Enormt. Och jag klarar inte av att säga ifrån.
Vi har som aldrig kunnat prata med varandra på det sättet.
Det är ytligt och glättigt hela tiden. Får inte bli komplicerat.

Egentligen är han här för att vi ska gå på ishockey i Ö-vik på lördag. Biljetterna är en födelsedagspresent från min bror, som också kommer hit. De är båda stora modo-iter. Pappa ville komma några dagar innan, och det går väl bra.
Men nu i kväll, när han är här, talar han om att han bokat hemresan först om en vecka.

EN VECKA!

Utan att prata med mig om det.
Han tycker inte det är något problem. Nehej.
Men för mig är det ett problem.

Han tycker att han är snäll som är här och ska hjälpa mig.
Och jag behöver inte tänka på honom, han klarar sig själv, jag kan göra som vanligt...
Pyttsan.

Jag känner att jag är på riktigt dåligt humör just nu.
Dessutom gör det ont av bara fan i rygghelvetet.
Livet är riktigt pest och pina.
Fan.

I måndags:
det blev ingen vattengympa.
Jag åt en halv liter glass i stället.

Som sagt: pest och pina.