kakanskilokamp

Jag har inte haft några ord på ett par dagar.
När jag loggat in mig på bloggen har det bara varit tomt inombords.
Även om jag har haft mycket att skriva om så har orden inte funnits där.

Den här tomhetskänslan kommer över mig då och då. Jag har inte lärt mig att hantera den.
Jag känner mig plötsligt så otroligt ensam och tom.
Då äter jag.
Det fyller i varje fall något slags tomrum. Även om det inte fylls med positiva känslor, så fylls det.

Egentligen är jag inte en ensam person. Även om jag lever själv så har jag många människor runt omkring mig. Jag har vänner, bekanta, arbetskamrater och familj. Men ensamheten kan ändå ta över. Tomrummet växer inom mig och tränger undan alla positiva tankar, alla ambitioner och goda föresatser. Med tomheten följer en känsla av likgiltighet, och jag tror att det är den värsta av alla känslor. Den är bara stum. Den säger "det är inte lönt" och lägger en gammal våt filt över mitt inre.

Det är lustigt hur snabbt energinivån kan sjunka till ett minimum. Hur det kan svänga från dag till dag.
Jag vet inte vad det är som är min trigger för den här känslan, vad det är som gör att tomrummet plötsligt får näring och möjlighet att breda ut sig.

Jag letar. För när jag hittar påknappen, då kanske jag kan lära mig att slå av den.

Tills jag hittar den så får jag trösta mig med att det hittills alltid har gått över. Dåliga dagar har följts av bra dagar.
Jag kämpar mig tillbaka till den röda tråd som är min bas. Äta frukost. Motionera. Matsedel. God sömn.
Tillslut så vänder det.