kakanskilokamp

Jag ger upp alldeles för lätt. När jag får en motgång, eller egentligen bara något som stör min planering, så har jag alldeles för lätt att helt strunta i mina mål och ambitioner. En liten skitsak på jobbet, eller en förflugen mening från en kompis, kan betyda ett glasspaket eller en påse chips i stället för ett motionspass.

Jag pratade med min terapeut om detta häromsistens.
Och hans råd är att jag ska dra isär mina känslor.

Som det är nu så låter jag mig luras av mig själv. Mitt känslominne spelar mig ett spratt. Känner jag mig besviken, så kommer all gammal besvikelse med på köpet. Ouppackat bagage som jag bär med mig nästlar sig in i mitt medvetande, och plötsligt så blir den där lilla saken megastor. Ytterligare ett bevis på att det inte är lönt. På att jag inte är värd att må bra. På att jag kommer att misslyckas igen.

Jag måste lära mig att ta en sak i taget, ta var sak för sig. Jag måste jobba vidare med mitt bagage och de problem jag bär med mig. Men det är en egen resa. Att få vardagen att fungera på ett hälsosamt sätt är en annan resa. Den delen kan jag klara av utan att behöva belasta mig med hela mitt livs historia. För om varje litet steg i mitt mål att gå ner i vikt är ihopkopplat med mitt bagage, då blir det helt enkelt för tung börda här och nu.

Var sak för sig.
Dra isär mina känslor.