Längtan
Jag längtar efter barn. Det är inte en längtan jag pratar särskilt mycket om, det är inte många av mina närmaste som vet om det. Men jag har nog i halva mitt liv längtat efter ett barn. Jag har i många år sett framför mig en bild av mig själv som mamma, som gravid, som strålande lycklig efter en lyckad förlossning, som lekande småbarnsmamma, som ansvarsfull förälder.
Bilden har funnits med mig i många år, och den är svår att ändra på.
Men verkligheten är något annat. Jag var allvarligt sjuk för några år sedan, och kan inte längre få barn. Det är kalla fakta. Även om jag logiskt vet att jag inte kan få ett biologiskt barn så är det svårt att släppa den drömmen. Men med tiden har den drömmen sakta bytts ut mot en annan. Barn kan jag ju fortfarande få. Nu har jag i stället en bild av att hämta hem en liten flicka från ett land långt borta. En liten människa som behöver just mig, som söker en förälder att dela sitt liv med på samma sätt som jag söker ett barn att dela mitt liv med.
För att få ett biologiskt barn ställs det inte några andra krav än att det rent fysiskt ska fungera. För att adoptera är det betydligt hårdare krav. Och det är rätt, missförstå mig inte. Det är rätt att kräva mycket av en vuxen människa som vill ta ett barn från sitt hemland, från sitt ursprung, och ge den ett helt nytt liv i en helt ny värld. Jag är rätt så övertygad om att jag uppfyller kraven. Utom på en punkt. Jag väger för mycket. På tok för mycket.
Jag måste helt enkelt gå ner i vikt för att klara den läkarundersökning som ska godkänna mig som adoptivförälder. Mina värden är bra på alla punkter utom just vikten och därmed ett för högt blodsocker.
Det här borde vara en enorm drivkraft och sporre för mig. Men i stället blir det tvärt om. För varje misstag jag gör, så ser jag min dröm halka i väg lite längre bort från mig. För varje framsteg jag gör så har jag ändå en röst inne i mitt hjärta som säger "inte tillräckligt bra" vilket gör det svårt att hålla uppe entusiasmen. Jag är inte redo att ge upp min längtan än, men samtidigt får jag just nu inte ihop det.
Jag måste hitta ett sätt att göra min längtan till en positiv drivkraft, i stället för ett måste som bromsar mig. Samtidigt måste jag hitta motivationen i mig själv - att jag vill gå ner i vikt för min egen skull - så mitt livsstilsprojekt inte står och faller med möjligheten att få adoptera. Just nu snurrar tankarna på och jag försöker få en reda i röran.
När jag kom tillbaka till hälsohemmet för några veckor sedan och var deppad över att jag gått upp igen så sa en klok person att det har ju bara gått några månader. Ditt projekt löper över flera år. Och någonstans tror jag att det är där jag måste landa. Jag ska titta två, tre eller fem år fram i tiden. Hur ska mitt liv se ut då? Det är den bilden jag måste hitta, det är där min dröm ska ligga. Den börjar att få konturer. Och den bild jag har börjat skissa i mitt inre består av två personer. Jag hoppas att den ser ut så även när den är färdigmålad.
Bilden har funnits med mig i många år, och den är svår att ändra på.
Men verkligheten är något annat. Jag var allvarligt sjuk för några år sedan, och kan inte längre få barn. Det är kalla fakta. Även om jag logiskt vet att jag inte kan få ett biologiskt barn så är det svårt att släppa den drömmen. Men med tiden har den drömmen sakta bytts ut mot en annan. Barn kan jag ju fortfarande få. Nu har jag i stället en bild av att hämta hem en liten flicka från ett land långt borta. En liten människa som behöver just mig, som söker en förälder att dela sitt liv med på samma sätt som jag söker ett barn att dela mitt liv med.
För att få ett biologiskt barn ställs det inte några andra krav än att det rent fysiskt ska fungera. För att adoptera är det betydligt hårdare krav. Och det är rätt, missförstå mig inte. Det är rätt att kräva mycket av en vuxen människa som vill ta ett barn från sitt hemland, från sitt ursprung, och ge den ett helt nytt liv i en helt ny värld. Jag är rätt så övertygad om att jag uppfyller kraven. Utom på en punkt. Jag väger för mycket. På tok för mycket.
Jag måste helt enkelt gå ner i vikt för att klara den läkarundersökning som ska godkänna mig som adoptivförälder. Mina värden är bra på alla punkter utom just vikten och därmed ett för högt blodsocker.
Det här borde vara en enorm drivkraft och sporre för mig. Men i stället blir det tvärt om. För varje misstag jag gör, så ser jag min dröm halka i väg lite längre bort från mig. För varje framsteg jag gör så har jag ändå en röst inne i mitt hjärta som säger "inte tillräckligt bra" vilket gör det svårt att hålla uppe entusiasmen. Jag är inte redo att ge upp min längtan än, men samtidigt får jag just nu inte ihop det.
Jag måste hitta ett sätt att göra min längtan till en positiv drivkraft, i stället för ett måste som bromsar mig. Samtidigt måste jag hitta motivationen i mig själv - att jag vill gå ner i vikt för min egen skull - så mitt livsstilsprojekt inte står och faller med möjligheten att få adoptera. Just nu snurrar tankarna på och jag försöker få en reda i röran.
När jag kom tillbaka till hälsohemmet för några veckor sedan och var deppad över att jag gått upp igen så sa en klok person att det har ju bara gått några månader. Ditt projekt löper över flera år. Och någonstans tror jag att det är där jag måste landa. Jag ska titta två, tre eller fem år fram i tiden. Hur ska mitt liv se ut då? Det är den bilden jag måste hitta, det är där min dröm ska ligga. Den börjar att få konturer. Och den bild jag har börjat skissa i mitt inre består av två personer. Jag hoppas att den ser ut så även när den är färdigmålad.
Kommentarer
Trackback
