kakanskilokamp

Här i Umeå har det varit filmfestival. Jag tillhör väl inte de flitigaste besökarna, men några filmer brukar jag försöka beta av på varje filmfestival. Inte minst för att det är billigt att se film på festivalen, att festivalen är bra och behöver stödjar och mitt i alltihopa så kan man råka se en film som man aldrig annars skulle se.

 I går hamnade jag på en sådan film, en tysk film Nothing else matters (Was am Ende zählt) om två tonårstjejer på drift i Berlin. Riktigt trevlig film, som man blir så där varm i hjärtat av efteråt. Vänskap, viljan att överleva och leva ett bättre liv. Förmågan att anpassa sig till en omöjlig situation. Svårigheten att ge upp en dröm för en annan, bättre dröm...

Den andra filmen blev jag mest förbannad av, även om det är fruktansvärt bra.
Det är Michael Moore som slagit till igen och den här gången satt luppen på det
amerikanska sjukvårdssystemet i filmen Sicko. Snacka om ett sjukt system. Och ett
skräckexempel på vad som händer när pengar får styra. Som vanligt tar sig
Michael Moore an problemet med en stor portion humur, men budskapet går inte att
 ta miste på: det är rätt så fantastiskt med allmän sjukvård där läkaren inte frågan om
du kan betala innan han räddar ditt liv... Min kompis fällde en rätt så träffande kommentar efter filmen: Stackars amerikanarna, de borde kunna få politisk asyl hos oss.

Träningen har det varit lite si och så med i veckan. I kväll blir det dock vattengympa. Och så har jag cyklat.

Åt upp ett paket Ballerinakex i går.
Annars har jag klarat helgen bra.
Peppar peppar.

I morgon är det måndag. Ännu en gång ser jag fram mot en ny vecka.
I´m a slow starter...