Vem ska trösta kakan?
Jag har laddat och laddat. Nu på söndag var det meningen att jag skulle på ett speciellt möte som betyder mycket för mig. Ett möte som skulle vara ett steg vidare i livet. Ett steg mot min längtan efter barn. Ett steg som jag varit och är rädd för att ta, men ändå bestämt mig för att våga - i varje fall detta lilla första steg.
Men så blir det inte. Mötet är inställt. Punkt och slut.
Det beror visserligen inte på mig, utan andra omständigheter.
Men jag hade laddat så. Satsat så mycket enerig på att våga nu på söndag. Det var en liten milstolpe för mig.
Just nu vet jag inte hur jag ska hantera det. Känner mig bara djupt sorgsen.
Ledsen.
Tom på enerig och vilsen.
Kanske är det ändå inte meningen att...
Kanske förtjänar jag det ändå inte..
Kanske är det ett sätt för ödet att skaka om mig, tala om för mig att jag minnsann inte ska hoppas på för mycket...
Så snurrar mina tankar. Fram och tillbaka. Runt, runt.
Jag kämpar för att inte söka tröst i glass, ostkrokar och kakor. Jag kämpar för hålla alla destruktiva ord borta från mig. Men när jag inte kan trösta mig själv längre på det sätt jag vet och kan, vem ska då trösta mig? Hur ska jag trösta mig?
Just nu är jag bara ett stort, tomt hål.
Kommentarer
Postat av: CarusA
Åhh, är så ledsen för din skull... Förstår att det värker i
hjärtat..
Kommer det nåt nytt datum till träffen?
Jag tycker verkligen att du ska fortsätta få info om adoption som ensamstående!
Vad jag kan förstå så är det inte längre så många länder som godkänner ensamstående men de finns ju de som fortfarande gör det :-)
Klart att du kommer att klara det - det handlar mest om att förbereda sig på alla möjliga sätt...
Tänker på dig och vill fortsätta följa dina tankar på adoption ;-)
Kram C
Postat av: Anonym
Försök kämpa, det är inte värt de extra kilona att må bra för stunden.
Trackback
