kakanskilokamp

Det har sina nackdelar att komma lite senare till en fest, nykter, när övriga sällskapet hunnit med ett par öl och där till hörande snaps.  (Nu var det här långt ifrån ett fylleslag, utan en lagomt glad surströmmingsskiva.)
Men jag kände mig så fel.
Inte för att jag inte åt, utan för att jag inte drack.
Att vara spik nykter bland lagomt berusade är speciellt.
Kände mig som en tråkmåns.

Jag vet att mina vänner stöttar mig och jag får många fina kommentarer om hur duktig jag är. Men samtidigt kommer ändå de där frågorna som för mig lite känns som ifrågasättande.
"Jag skulle aldrig klara av att inte äta, så tråkigt liv det måste vara".
"Men hur ska du göra sen då, du kan ju inte hålla på med pulver hela tiden. Du måste ju klara av att hålla vikten sedan."
"Hur länge ska du hålla på egentligen?"

Så här tror jag att det är:
det är lite provocerande att jag bryter mönstret, att jag gör något som flera av mina vänner också skulle behöva, det vill säga gå ner i vikt. Så jag blir en påminnelse om deras eget dåliga samvete. Därför kommer kommentarerna som på ytan låter så uppmuntrande.

Jag vet inte hur länge jag ska hålla på. Så länge jag behöver. För jag måste ner i vikt. Jag vill ner i vikt. Och jag har nu hittat en metod som fungerar för mig. Så länge det funkar, då fortsätter jag. Så länge jag orkar och mår bra av det, så kör jag på.

Och ja, jag vet att det blir en utmaning att hålla vikten sedan. Med den totala kollaps som det blev denna sommar så inser jag mer och mer att det blir en otroligt stor utmaning.
Men det tar jag då.
En sak i taget.
Först ska jag bli av med den allra värsta övervikten, sedan får jag börja med nästa projekt.

Var på samtal hos min terapuet i fredags, och det är uppenbart att jag har tröstätit i sommar. Att jag nu börjar tillåta mig att släppa fram mina känslor, men ännu inte lärt mig att hantera dem. Så den gamla reflexen att skjuta dem ifrån mig genom att äta poppar upp igen.

Men sedan spökar också många gamla tankar som funnits med mig i så många år, om allt jag ska göra när jag går ner i vikt, om hur mycket bättre livet blir om jag är normalviktig, hur mycket mer nöjd med mig själv jag kommer vara. Vid semestern var jag nere på låga 90, och plötsligt började jag känna att mitt mål var nåbart och möjligt, inom en rätt snart framtid. Men jag var fortfarande samma gamla kakan innuti. Allt det där jag hoppats och drömt om uppenbarade sig inte plötsligt en dag.

"Du behöver göra bokslut" konstaterade min teraput och jag tror att han har rätt (som så ofta).
Jag behöver göra upp inte bara med de negativa tankar som triggat mitt ätande, utan också alla fantasier på temat "när jag blir smal, då blir mitt liv så mycket bättre".

Frågan är bara hur jag gör det.
Utan att bli överväldigad av en massa känslor som jag inte vet hur jag ska hantera.

Denna söndag har för övrigt fått en bra start.
Simmade med H på Iksu, 30 längder blev det.

Känns som alltid bra att röra på kroppen. Varför gör jag inte det oftare...?
Är nu så peppad att jag funderar på att avsluta dagen med en vattengympa eller promenad.
Vi får se.

Undrar om jag verkligen ska vänta en hel vecka till innan jag väger mig.
Är i valet och kvalet.