Svårt att be om hjälp
Hmm, är inte riktigt vän med min våg hemma just nu. På hälsohemmet i fredags morse så visade den vågen lite under 122 kilo. Min våg hemma visade i morse 123 kilo blankt.
Suck.
Osynkade vågar är inte kul.
Enda trösten är att jag vet att jag gick ner i vikt förra veckan eftersom jag vägde in mig och sedan ut mig på samma våg...
Men det hade varit kul om "osynket" var åt andra hållet...
Det har annars varit en bra dag. En timmes rejäl promenad i el-ljusspåret. Hjälp så slut jag var! Den är rätt så backig den där slingan jag går, så det känns i både puls och ben efteråt. Matintaget har varit mycket bra och balanserat, och överlag känner jag mig bra i dag.
Träffade min terapeut på förmiddagen och han tycker att jag nu måste ta steget och be om hjälp av min omgivning på min viktresa. Öppet berätta att jag arbetar för att gå ner i vikt, och därmed få hjälp att göra kloka val i vardagen. Det kan också bli den där extra sporren som gör att jag är mer uthållig, och den hjälp jag behöver för att inte falla tillbaka i gamla osunda vanor så snabbt, resonerar han.
Men det tar emot så det bara skriker om det. Visst vet några av mina närmaste vänner om min kamp för att gå ner i vikt, men det är inget jag basunerar ut. Det känns för privat. Det känns för svårt. Jag är så himla rädd för att misslyckas, och för att få dömande och uppgivna blickar från andra när jag misslyckas...
I grunden ligger nog en hel del skam och skuld över att jag inte tagit tag i min vikt tidigare. Att jag tillåtit mig själv att bli så stor och tjock. Att jag trots flera års försök misslyckats gång på gång. Och den skulden och skammen, tillsammans med rädslan för att misslyckas igen, är så stark att jag har svårt att prata om min vikt och min viktresa.
Om jag först bara kan gå ner si så där tio kilo, så det syns på mig, så jag vet att jag säkert är på väg, då skulle det kanske vara annorlunda...
Egentligen är det urdumt.
För egentligen spelar det ingen roll vad andra tycker.
Rent logiskt så vet jag det.
Men känslomässigt är jag inte där ännu.
Suck.
Osynkade vågar är inte kul.
Enda trösten är att jag vet att jag gick ner i vikt förra veckan eftersom jag vägde in mig och sedan ut mig på samma våg...
Men det hade varit kul om "osynket" var åt andra hållet...
Det har annars varit en bra dag. En timmes rejäl promenad i el-ljusspåret. Hjälp så slut jag var! Den är rätt så backig den där slingan jag går, så det känns i både puls och ben efteråt. Matintaget har varit mycket bra och balanserat, och överlag känner jag mig bra i dag.
Träffade min terapeut på förmiddagen och han tycker att jag nu måste ta steget och be om hjälp av min omgivning på min viktresa. Öppet berätta att jag arbetar för att gå ner i vikt, och därmed få hjälp att göra kloka val i vardagen. Det kan också bli den där extra sporren som gör att jag är mer uthållig, och den hjälp jag behöver för att inte falla tillbaka i gamla osunda vanor så snabbt, resonerar han.
Men det tar emot så det bara skriker om det. Visst vet några av mina närmaste vänner om min kamp för att gå ner i vikt, men det är inget jag basunerar ut. Det känns för privat. Det känns för svårt. Jag är så himla rädd för att misslyckas, och för att få dömande och uppgivna blickar från andra när jag misslyckas...
I grunden ligger nog en hel del skam och skuld över att jag inte tagit tag i min vikt tidigare. Att jag tillåtit mig själv att bli så stor och tjock. Att jag trots flera års försök misslyckats gång på gång. Och den skulden och skammen, tillsammans med rädslan för att misslyckas igen, är så stark att jag har svårt att prata om min vikt och min viktresa.
Om jag först bara kan gå ner si så där tio kilo, så det syns på mig, så jag vet att jag säkert är på väg, då skulle det kanske vara annorlunda...
Egentligen är det urdumt.
För egentligen spelar det ingen roll vad andra tycker.
Rent logiskt så vet jag det.
Men känslomässigt är jag inte där ännu.
Kommentarer
Trackback
