kakanskilokamp

Det är bara att inse. Jag har blivit en gammal gnällspik.
Sitter mest och tycker synd om mig själv.
Äter lite glass, och tycker ännu mer synd om mig själv och måste därför äta ännu lite mer onyttigheter.

Det är en riktigt destruktiv cirkel, självömkan.

Den förlamar. Den förbilndar. Den är bara förjävlig helt enkelt.

Har precis sett den trevliga filmen Love Actually (för tredje gången tror jag) och inser att det finns egentligen bara två vägar att gå. Antingen gräver man ner sig i sina sorger och tycker synd om sig. För det finns alltid mer eller mindre välgrundade skäl att tycka synd om sig själv. Eller så går man vidare. Ett steg i taget. Vill jag något så måste jag göra något.

Jag har väntat länge nog nu på inspiration, på motivation, på det där som ska göra att det känns meningsfullt att träna, äta nyttigt och ta för mig av det jag vill i livet.

Funderar på att sluta vänta. I stället för att stå stilla så ska jag försöka ta ett steg åt något håll. Om det blir spikrakt framåt betvivlar jag.

Men jag är less på att stå still.

Jag börjar med de små stegen, så jag får igång en rörelse. Sedan får vi se.
Jag sätter inte upp viktmål eller så, tänker fortsätta nobba vågen, troligtvis året ut. Sedan blir det omtag även där.

1. Frukost. Börja dagen med något bra. Fil och müsli. Macka.

2. Motion. Tre pass per vecka i någon form.

3. Meditation/avslappning. Tre pass i veckan i någon form. Även om jag inte är övertygad om att det fungerar, så ska jag ge mig den tiden för mig själv.


Jag tror att kakan är på banan igen....