kakanskilokamp

Slits med dubbla känslor just nu.

Dagens undersökning har gått bra, och bekräftar det som den senaste röntgen visade - behandlingen tar och cancern är på tillbakagång.
Det känns bra.
Är så himla glad för att behandlingen tar, och verkar dessutom ta bra.

Men.
Det är mycket osäkert om det kommer att räcka.

Pratade med läkaren i dag efter undersökningen för att få veta mer om prognosen för behandlingen.
Hon säger att det är omöjligt att säkert veta, men att jag inte ska räkna med att bli helt cancerfri.

Sannolikt kommer cancern finnas kvar i kroppen även efter behandlingen, men då i en inkapslad form. Lite lagom knäckt av alla cellgifter. Så kan den vara i flera år. Men det kan också bara vara månader innan den vaknar till liv igen. Det går inte i förväg att säga vilket tidsperspektiv som är det mest sannolika.

Och så kommer det fortsätta.
Livet ut.
Ständiga kontroller för att se till om cancern vaknat till liv igen eller inte.
Nya behandlingar när så behövs för att mota tillbaka den.

Om och om igen om så behövs.

Har inte orkat ställa frågan hur länge det funkar att hålla på så.
Hur många gånger kroppen orkar att ta fajten mot sjukdomen.

Försöker att inte tänka på det just nu, försöker fokusera på en fajt åt gången.
Men motivationen för att orka kämpa på har fått sig en törn.