Mini-resa & svårt att prata vikt
Åker bort över natten, en liten mini-semester i semestern. Jag och min barndomskompis har bara några få dagar semester samtidigt, så det gäller att passa på. Det blir två dagar fyllda med barn, tre stycken, som alla vill ha total uppmärksamhet hela tiden. Mysigt för det mesta!
Det är min kompis C som också inspirerade mig att börja med Cambridge. Hon körde förra sommaren och pratade om hur bra det fungerade. Jag följde med henne till hennes konsulent, som slussade mig vidare till rätt person här i Umeå och vips så var jag igång också. För detta är jag henne evigt tacksam.
Det som är svårt är att det sedan har gått så mycket bättre för mig än för C. Hon har inte på långa vägar lika mycket att gå ner som jag, men tio kilo till skulle hon må bra av. Jag vet att hon tycker det är jobbigt, allra helst nu när jag gått ner så mycket att det verkligen syns och gör skillnad. Ser nästan paniken i hennes ögon att jag snart "är i kapp" henne....
Tänkte på det häromdagen, att det är så svårt att prata ärligt om vikten. Att säga att någon går ner, ser fin ut, är duktig och så vidare, det är inte svårt - men hur säger man när det är tvärt om? Fick en liten chock när jag träffade en kompis som jag inte sett på flera månader och upptäckte att hon lagt på sig rejält. Hur säger man det? Och tidigare i veckan träffade jag en bekant från viktgruppen på Iksu som jag gick för ett par år sedan, hon berömde mig för hur fin jag såg ut, och jag kunde inte säga detsamma eftersom hon uppenbart gått upp.
Jag blir så besviken på mig själv för att jag inte klarar av att närma mig ämnet, jag om någon borde väl kunna ta upp det? För jag vet hur viktigt det är att avdramatisera överviktsfrågan, att den visserligen är känslig, men samtidigt så blir den bara svårare att hantera om den hela tiden behandlas som ett tabu.
Jag tror att det saknas en bra ingångsreplik, som en väl beprövad raggningsreplik som man alltid kan ta till för att testa läget. Jag får klura på det.
Återkommer på bloggen på fredag.
För nu åker jag till internetlöst land...
Det är min kompis C som också inspirerade mig att börja med Cambridge. Hon körde förra sommaren och pratade om hur bra det fungerade. Jag följde med henne till hennes konsulent, som slussade mig vidare till rätt person här i Umeå och vips så var jag igång också. För detta är jag henne evigt tacksam.
Det som är svårt är att det sedan har gått så mycket bättre för mig än för C. Hon har inte på långa vägar lika mycket att gå ner som jag, men tio kilo till skulle hon må bra av. Jag vet att hon tycker det är jobbigt, allra helst nu när jag gått ner så mycket att det verkligen syns och gör skillnad. Ser nästan paniken i hennes ögon att jag snart "är i kapp" henne....
Tänkte på det häromdagen, att det är så svårt att prata ärligt om vikten. Att säga att någon går ner, ser fin ut, är duktig och så vidare, det är inte svårt - men hur säger man när det är tvärt om? Fick en liten chock när jag träffade en kompis som jag inte sett på flera månader och upptäckte att hon lagt på sig rejält. Hur säger man det? Och tidigare i veckan träffade jag en bekant från viktgruppen på Iksu som jag gick för ett par år sedan, hon berömde mig för hur fin jag såg ut, och jag kunde inte säga detsamma eftersom hon uppenbart gått upp.
Jag blir så besviken på mig själv för att jag inte klarar av att närma mig ämnet, jag om någon borde väl kunna ta upp det? För jag vet hur viktigt det är att avdramatisera överviktsfrågan, att den visserligen är känslig, men samtidigt så blir den bara svårare att hantera om den hela tiden behandlas som ett tabu.
Jag tror att det saknas en bra ingångsreplik, som en väl beprövad raggningsreplik som man alltid kan ta till för att testa läget. Jag får klura på det.
Återkommer på bloggen på fredag.
För nu åker jag till internetlöst land...
Kommentarer
Trackback
