kakanskilokamp

Börjar bloggen i dag med något helt annat.
Sent i går kväll skedd en överfallsvåldtäkt i Umeå, i Gammliaskogen längs det motionsspår där jag brukar träna, nära där jag bor.
Jag var så nära att ge mig ut i går kväll, men av olika skäl blev det inte av.
Inte så att jag tror att det kunde ha varit jag, men känslan av att vara så nära är obehaglig.
Känslan av att inte vara trygg blir så påtaglig.

Som så många tjejer i Umeå lever rädslan efter Hagamannens överfall kvar och jag blir så förbannad över att jag och många med mig än en gång ska känna oss begränsade. Jag vill inte behöva tveka för att röra mig ute på kvällar och nätter. Jag vill kunna ta mina gympaskor och ge mig ut i skogen när jag själv vill.
Jag vill inte behöva fråga vänner och bekanta om att följa med som "skydd" när jag ska gå ut.

Det blir till att rota fram överfallslarmet igen.

Dagens vikt: 92,5 kg.
Ett myrsteg nedåt.
Men ändå nedåt.