kakanskilokamp

I går måndag hade jag mig en vilokväll. Ingen inbokad träning. Det kändes skönt. Kroppen är väl i chock fortfarande, inte bara att den fått en massa rotsaker och nyttigheter att ta hand om, dessutom måste den arbeta ett antal 100 procent mer än vad den blivit van vid.

Det känns fortfarande i kroppen att vila är något av det naturliga tillståndet. I dag började jag arbeta först klockan 13.00 och hade bokat in mig på ett vattengympa-pass på förmiddagen. Hjälp vad det tog emot. Flera gånger var jag på väg till datorn för att avboka passet och bara dega i soffan. Ända fram tills jag stoppade ner tårna i vattenbassängen så tänkte jag på att hoppa över träningen i dag.

Det gäller att orka pusha sig själv hela tiden. Och det är tufft.
Men det är enda utvägen.

Trösten är att jag vet att det troligtvis kommer en dag då träningen blir ett måste och begär, inte ett motstånd och besvär... Men jag önskar att det fanns en mental genväg dit redan nu.