kakanskilokamp

I morgom måndag är det vägmorgon. Är nervös. Vill så himla mycket få ett tydligt utslag på vågen. Veckan har varit riktigt bra. Jag har ätit enligt planeringen, nyttigt och utan att överäta. Men framför allt har jag tränat bra. Gjort något varje dag, flera dagar har det dessutom blivit dubbla pass.

Kände mig riktigt duktig i går kväll då jag var hos goda vänner på kvällen. Det dukades fram chips och fazer mintchoklad framför tv:n. Jag bestämde mig för att unna mig själv två karameller. Och det gjorde jag. Varken mer eller mindre. Stod emot de ljuvligt doftande pringles-chipsen, trots att jag älskar dem...

Men redan i kväll kommer nervositeten att stegras rejält. Jag har gjort något som jag aldrig i mitt liv trodde var möjligt. Jag har anmält mig till linedance.

Jo, skratta på. Min bästa kompis höll på dö av gapskratt när jag berättade det. Till saken hör att jag och dans inte hör i hop på något sätt. Och just linedance, tja, det har jag alltid tyckt varit extremt töntigt. Men nu ska jag dit.

I min grupp på hälsohemmet finns en underbar tjej som är instruktör i just linedance. Och på kvällarna har hon lärt oss att dansa lite. Tycka vad man vill - men det är riktigt bra motion. Jag upptäckte att jag rör på mig på ett bra sätt, och det är värt mycket. Så när jag kom hem efter återträffen i veckan funderade jag på vad jag kan göra för att den här vintern och våren blir bättre än hösten. Och kände att jag behöver något nytt. Någon förändring. Någon aktivitet utöver de vanliga träningspass som jag bokar in på Iksu.

Efter en del surfande så kom jag fram till att det som trots allt passade bäst, både i aktivitet och tid, var just linedance.

Så så får det bli.
Men är det för mycket klämkäcka tjoho-rop och cowboy-hattar vete katten om jag klarar av det...