kakanskilokamp

Efter drygt tre timmar i bil, med ett och annat stopp för tjuriga renar på vägen, så kom jag fram till hälsohemmet S i går måndag. Det kändes riktigt bra. Kul att träffa alla. Med viss lättnad noterade jag också att jag inte var den ende som inte hade lyckats så jättebra med viktminskningen sedan sist...

En i gruppen däremot har gjort ett jättejobb. Minus tolv kilo sedan sist. Imponerande!

Det har varit mycket repetition de här två dagarna. Kunskaperna finns där, hur man ska äta, hur man ska träna och varför det är bra. Men det som ger mest är att träffa hela gruppen igen. Och träningspassen på schemat. Problemet är att jag vill för mycket. Förkylningen finns kvar i kroppen, men jag försöker hänga på så gott det går...

I går tog jag sparken (!) till badhuset för vattengympapasset. Jag har inte sparkat spark på evigheter. Inne i Umeå går det inte så bra då alla vägar sandas, så det var väl någon gång i barndomen som jag sparkade sist. Så den bild jag hade var hur man med några lätta kick får upp världens fart, och sedan bara kan stå och åka med.

Så var det inte.
Fy fan vad tungt det var.
Jobbigt att balansera på den tunna meden på ett ben, man får ta i för att komma någon vart och det där gliden - var fanns det? Men det var kul. Lite i varje fall.

I kväll har vi dansat lite line dance igen. Lika kul som sist. Och jobbigt.

Invägningen var däremot inte lika kul. 126 kilo och 133 cm runt midjan.

Men jag känner mig peppad för att ta itu med det på allvar. Igen.
Måste bara klura ut hur jag ska göra för att få det att fungera nu. Har lite svårt att hitta igen vad det är som gör att jag orkar hålla i mina mål och min planering vissa perioder, och andra perioder fullständigt skiter i det.

Kanske måste jag börja dansa linedance även hemma i Umeå för att komma igång på allvar?? Det må vara töntigt, men det är bra motion...