Bakslag, återfall och odds
Här på hälsohemmet så varvar vi motion och nyttig mat med olika lektionspass. Eller informationer som de kallas. Kvalitén är varierande, och mycket känns det som man redan kan. Men då och då fastnar några saker i min hjärna. Som det här med bakslag och återfall. För när det gäller oss som äter för mycket så gäller samma termer och mekanismer som för drogmissbrukare. Det är bara att inse.
Och det är skillnad på bakslag och återfall. Ett bakslag är en enskild händelse som blir fel. I mitt fall så är det väl den där mazarinen jag köper till eftermiddagsfikat, eller glasspaketet jag slevar i mig på kvällen. Bakslag kommer. De är bara att leva med dem. Och det är bara att acceptera dem. Och gå vidare.
Men när man börjar stapla flera bakslag på varandra, då har man ett återfall i dåliga vanor. I osunt ätande. I ett destruktivt beteende.
Jag måste jobba med mitt svart och vitt tänkande. Inte för att jag tänker acceptera bakslag på förhand. Men ett bakslag betyder inte att allt är förlorat och att det är okej att ge upp. Tvärt om. Det gäller att minimera bakslagen, men när de kommer så måste jag se till att de blir så korta och små som möjligt för att inte få ett återfall.
Sedan finns det yttre och inre faktorer som ökar risken för bakslag och återfall. Oro och nedstämdhet t ex innebär 35 procent risk för återfall enligt någon som forskat på detta (kommer inte ihåg namnet, sorry!) Konflikter innebär 20 procents ökad risk. Frestelser ungefär lika mycket.
Jag inser att jag har haft oddsen emot mig i höst. Strul på jobbet, konflikt på jobbet tillsammans med en låg period. Dessutom har jag varit duktig på att utsätta mig för frestelser genom att handla hem onyttiga saker till eventuella gäster... (världens sämsta ursäkt, framför allt när man har en butik två minuter bort). Inte för att det ursäktar att jag har slarvat bort hösten, men det förklarar och gör det i varje fall lättare för mig att lämna de dåliga månaderna bakom mig och ta nya tag. Nu ska jag jobba på att förbättra oddsen i stället. Och om yttre saker ändå går mig emot, så är jag förhoppningsvis mer medveten om att jag är extra sårbar.
Samtidigt har jag svårt att hitta den där "jäklar-anamma"-känslan just nu. Det känns allvarligt, stort och tufft. Men samtidigt viktigt och angeläget att gå ner i vikt.
Föreståndaren på hälsohemmet pratar mycket om att hitta glädjen i den förändring man ska göra. Jag leter efter den just nu.
Och det är skillnad på bakslag och återfall. Ett bakslag är en enskild händelse som blir fel. I mitt fall så är det väl den där mazarinen jag köper till eftermiddagsfikat, eller glasspaketet jag slevar i mig på kvällen. Bakslag kommer. De är bara att leva med dem. Och det är bara att acceptera dem. Och gå vidare.
Men när man börjar stapla flera bakslag på varandra, då har man ett återfall i dåliga vanor. I osunt ätande. I ett destruktivt beteende.
Jag måste jobba med mitt svart och vitt tänkande. Inte för att jag tänker acceptera bakslag på förhand. Men ett bakslag betyder inte att allt är förlorat och att det är okej att ge upp. Tvärt om. Det gäller att minimera bakslagen, men när de kommer så måste jag se till att de blir så korta och små som möjligt för att inte få ett återfall.
Sedan finns det yttre och inre faktorer som ökar risken för bakslag och återfall. Oro och nedstämdhet t ex innebär 35 procent risk för återfall enligt någon som forskat på detta (kommer inte ihåg namnet, sorry!) Konflikter innebär 20 procents ökad risk. Frestelser ungefär lika mycket.
Jag inser att jag har haft oddsen emot mig i höst. Strul på jobbet, konflikt på jobbet tillsammans med en låg period. Dessutom har jag varit duktig på att utsätta mig för frestelser genom att handla hem onyttiga saker till eventuella gäster... (världens sämsta ursäkt, framför allt när man har en butik två minuter bort). Inte för att det ursäktar att jag har slarvat bort hösten, men det förklarar och gör det i varje fall lättare för mig att lämna de dåliga månaderna bakom mig och ta nya tag. Nu ska jag jobba på att förbättra oddsen i stället. Och om yttre saker ändå går mig emot, så är jag förhoppningsvis mer medveten om att jag är extra sårbar.
Samtidigt har jag svårt att hitta den där "jäklar-anamma"-känslan just nu. Det känns allvarligt, stort och tufft. Men samtidigt viktigt och angeläget att gå ner i vikt.
Föreståndaren på hälsohemmet pratar mycket om att hitta glädjen i den förändring man ska göra. Jag leter efter den just nu.
Kommentarer
Trackback
