kakanskilokamp

Jag har haft en jätteknäpp dröm i helgen som berört mig rejält.

Jag går sedan några år tillbaka i samtalasterapi, och drömmen handlade om när jag skulle och träffa min terapeut. Först blev det något strul med tiden, när jag kom dit var hand inte där, och jag fick vänta. När han sedan kom, så visade det sig att vi inte kunde vara i den lokal vi brukar vara, utan skulle söka upp något ledigt rum i samma hus. Han var jäktad, och sprang runt hit och dit och letade efter ett ledigt rum, och jag följde efter i hasorna. In i olika rum, frågade efter ledig plats, för vi behövde ju börja, och tillslut fick jag sätta mig så som i ett öppet landskap, dåligt avkärmat, i ett hörn typ. Min terapeut var jättestressad hela tiden, dessutom hade han av någon anledning med sig en liten bebis som han bar i famnen, hans barn, som han måste ha med sig.

Jodå, fånigt och snurrigt som drömmar kan vara.
Men jag vaknade med en stor känsla av obehag i kroppen.
Det värsta var att jag i drömmen hela tiden kände att det var så fel, att det inte var så här jag ville ha det, att jag ville ha ett rum där dörren gick att stänga, att jag inte tyckte det var okej att han hade sitt barn med sig, att jag inte tyckte det var okej att han var sen.

Men jag sa ingenting.
Jag bara följde med som ett viljelöst fån och svalde allt obehag. Och låssades som att jag inte var berörd av strulet alls. "Det går väl bra" - masken var på.

Och det är detta som berör mig.
För det är precis så jag gör.
Jag kan inom mig känna en massa saker men jag håller inne med det. Jag tar inte plats. Jag vill inte vara till besvär. Jag vill inte säga nej och hävda min åsikt. Jag blir i stället den som alltid ställer upp, den som ändrar på sina planer för att livet ska bli enklare för andra. Den som är så enkel att ha att göra med, eftersom jag inte ställer några krav.

Och på så sätt så gör jag mig till ett offer. Jag brukar lite diffust skylla på "omständigheter" men sanningen är den att jag många gånger skapar eller i varje fall bäddar för att omständigheterna ska arbeta emot mig.

Egentligen är det så märkligt, för jag har ett jobb där jag måste stå på mig, hävda mig, göra mig hörd och våga sticka ut. Jag har haft fackliga förtroendeuppdrag som många gånger inneburit tuffa konflikter och förhandlingar.
I de situationerna har jag oftast inga problem med att hävda mig. Inte när jag gör det å någon annans vägnar.
Men när det handlar om mig själv, privat, jag som person, då lägger jag mig platt och försöker vara till så lite besvär som möjligt. Jag anpassar mig till den milda grad att jag tappar bort mig själv.

Och jag vet inte hur jag ska bryta det.