Syster dyster
Orkar inte gå in på varför, men ännu en gång känns det som om livet ger mig ett knytnävsslag i magen med budskapet "haha, du ska inte tro något!".
Jag är så less på det, att varje gång jag vågar börjar hoppas och tro på något positivt i mitt liv, när jag börjar anan att jag kanske är värd att må bra och att mina drömmar och min längtan inte är orimlig, så händer något som bevisar motsatsen.
Jag är duktig nog att lägga krokben för mig själv.
Det behöver jag inte hjälp med, tack.
Har sovit bara några timmar i natt och sitter nu som en zombie på jobbet.
Fick precis veta att vi har ett lunchmöte som jag måste vara med på.
Jag hatar lunchmöten.
I dag kommer jag inte kunna stå emot att äta lunch med de andra, det blir jobbigt att sitta och se på hur de äter...
Inte vad behöver efter gårdagens resdag.
Inte enligt min plan.
Men jag får försöka hålla GI-linjen för att minimera skadan.
Det som blir svårast i dag är att stå emot längtan att tröstäta. Just nu skriker det i varje fiber i min kropp efter att få krypa ner under en filt i soffan, med en stor burk glass i ena handen och en påse ostkrokar i den andra och bara tycka synd om mig själv resten av dagen.
Jag försöker härda ut.
Jag klarar inte av att misslyckas med vikten ovanpå allt annat i dag.
Lunchen blir illa nog.
Jag vet inte vad som har hänt dig men jag kan lite smått chansa på att det är en extern orsak som har sabbat det lite för dig såsom kollega eller vän. Men när sånt händer, att någon fäller krokben för dig, så gäller det att resa på sig igen så fort som det bara går. Res dig då lite högre än vad du var innan. Känn dig inte hopplös utan känn dig stolt. Tänk steget längre, om det nu är en person som har sabbat det så förstå hur mycket högre du är den denna, vad mycket längre du har kommit. Ingen vill se en annan människa lyckas ordentligt, det kommer alltid finnas käppar i hjulet men det gäller att se förbi det. Inte haka upp sig utan gå vidare. Om du lyckas det så har du kommit så himla mycket längre än vad de någonsin kommer. Är det du själv som lyckas klanta till det så gäller samma sak, res dig upp och gå vidare. Alla gör misstag.
Du har så mycket att vara glad över, snart är du under 100, du behöver bara kämpa lite till. Ge inte efter för slöfock-känslan. Jag lever det livet varje dag, och så kul är det faktiskt inte. För det första blir kroppen konstig, och då talar vi inte ens om all ångest som uppstår. Det är inte värt det..
Kämpa på vännen! Du är så mycket starkare än du tror!
