kakanskilokamp

I morse fick jag nästan samma vikt som i går, alltså tolkar jag det som att vikten nu stabiliserats.
Facit: nästan ett kilo upp (101,5).

Det är skrämmande hur snabbt det går att förstöra för sig själv.
 Å andra sidan borde jag inte bli förvånad.
Att vräka i sig typ en påse chips + massa choklad varje dag borde ge snabbt utslag uppåt.

Det var precis det som hände för några år sedan. Jag hade lyckats gå ner rätt mycket i vikt, ungefär lika mycket som nu, fast under längre tid. Dessutom hade jag då en högre startvikt, så jag kom inte lika nära 100-sträcket som jag är nu. Men så rubbades min värld rätt rejält, och jag reagerade genom att sluta bry mig och satt hemma i soffan och åt. Då gick det många chips-påsar och glasspaket i veckan. Och jag tror att jag gick upp ungefär 15 kilo på tre månader.

Det är en rejäl varningsklocka att se att mitt beteende finns kvar inom mig, att när jag blir ledsen och nere, så sätter jag mig på rumpan och äter. Jag vill inte hamna i samma läge igen, att jag äter upp mig alla kilon som jag kämpat bort. Min träningskompis H har en teori om att vi som är tröstätare alltid kommer att vara det, det handlar bara om att få anfallen att bli så korta och "ofarliga" som möjligt så de inte förstör allt för mycket.

Jag måste inse att jag alltid kommer fortsätta att trilla dit, nu gäller det att läsa sig att resa sig upp så snabbt som möjligt igen och gå vidare.