kakanskilokamp

Varannan-dags-teorin verkar stämma.
Stilla i går, nedåt i dag.
Aktuell vikt: 101 blankt.

Det börjar brännas nu...

Min Cambridge-konsulent har sagt att det är tufft för många att ta sig under det magiska 100-strecket. Att det är någon psykisk spärr som spökar. Jag har inte känt av den än, peppar, peppar, utan är mer förundrad och förväntansfull.Och när små, negativa tankar pockar på min uppmärksamhet så försöker jag tänka att varje hekto just nu är ren bonus - jag har redan klarat årets mål att gå ner 20 kilo, och allt över det är bonus och inget som jag egentligen räknat med.

Samtidigt vill jag så gärna fira in det nya året som tvåsiffrig. Vilket betyder att jag behöver lite marginal - eftersom jag inte tänker gå på cambridge över julhelgen direkt. Och därför borde jag försöka klämma mig ner ett par kilo under 100-sträcket innan jul för att vara kvar på rätt sida på nyårsafton.

Tre kilo på tre veckor med cambridge är absolut inget problem, problemet är att dagarna fram till jul är fyllda av små avbrott . Även om jag väljer bort mycket, så kommer det ändå att bli ungefär ett avbrott i veckan fram till jul = jag varje gång tappar fart i viktminskningen = jag får det svårare med motivationen = det blir lättare till att fuska = jag kommer inte klara av det utan harvar på strax över 100 i evigheter...

Och se där, så har jag lyckats ta ut det svåra i förskott samtidigt som en röst börjar viska i bakhuvudet att jag kommer att misslyckas. Inte sådana tankar jag behöver just nu. Så jag försöker låta bli att tänka. Och kommer på att det kanske är just det här som min konsulent pratar om.