kakanskilokamp

Ibland så bara låser det sig totalt inombord.
Jag vet inte varför,  men det blir bara tomt, stumt och nästan panikkänslor.

Vill inte prata.
Vill inte tänka.
Vill inte känna.

Så har det känts i flera dagar nu. En stor jävla mur som helt plötsligt bara finns där inuti och släpper varken in eller ut någon eller något. Tyst panik. Vill bara bort.

Sakta har jag nu släppt det krampaktiga greppet. Börjat skala av tomhetskänslan och söker förklaring till varför det blir så fel. För när jag väl tillåter mig att tänka efter så finns förklaringarna där. De olika stresspåslagen som gör att det tillsammans blir för mycket att hantera på en gång. Stress inför förändringar på mitt jobb. Anspänningen att ha min pappa boende hos mig i en hel vecka. Uppgivenheten över att träningen inte fungerat på grund av ryggont. Rädsla för att väga mig igen (har inte gjort det på flera veckor). Oro över att jag varit för generös med min ekonomi. Uppgivenhet över att tiden rinner i väg för mig, utan att jag kommer närmare mitt mål...

Visst. När jag benar upp det så förstår jag att det blir fel.
Jag förstår att jag haft nära till att tröstäta.
Jag förstår att jag inte orkat stå emot sötsuget.

Men det är så trist att det tar så lång tid att ta sig igenom svackan.
Så onödigt att det varje gång betyder några pluskilo på vågen.

Just nu känns alla hurtiga tillrop om att ta nya tag och börja om väldigt långt borta.
Men samtidigt vet jag att det är den enda vägen som finns.
Alternativet är att bara ge upp, och det är inget alternativ.

Något helt annat:
jakten på den perfekta baddräkten fortsätter. Beställde en ny variant från Ulla Popken. Den var lite för liten. Har skickat tillbaka den och bytt till en storlek större. Håller tummarna...