Jag - ett missfoster?
Tills en liten pojke, men hög röst, säger till sin pappa:
"Titta, vilken tjock mage!"
Eftersom pappa inte hörde så upprepar pojken:
"Det där var en riktigt tjock mage, pappa"
Jag gör som jag brukar, låssas som om jag inte hört. Föräldrar brukar bli så generade när barn säger sanningar.
Jag vet att pojken inte menar något illa. Att han inte var ute efter att såra mig.
Men varför tar det så ont?
Jag känner mig som ett missfoster, en freak i bur som folk tittar på, förfasar sig över.
Är det verkligen vad man ser när jag kommer - en tjock mage? Inte en person, inte en människa som kämpar på. Bara ett fläskberg.
Resten av dagen blev lite tung.
Men nu är jag tillbaka på hälsohemmet. Här är jag inte udda och utanför. Här är vi alla i samma sits, och vi ser varandras strävan, drömar, förhoppningar. Inte varandras fel och brister.
Men den lilla pojkens ord sitter ändå kvar i bakhuvudet....
Det är inte barnen som lägger värderingar i det de ser, utan vi vuxna. Men jag förstår. Det gör ont ändå.
Visst har du rätt Liv, det är vi vuxna som lägger in värderingar. Men vi lär barnen snabbt, vad som är normalt och inte normalt, vad som är något att fnissa åt och skämta om. Tänk om vi kunde lära barnen lite mer att utseendet inte är det viktigaste, att inte bedöma människor utifrån hur de ser ut utan utifrån hur de är....
/kakan
kakan: Jag vet inte om jag håller med. I de allra flesta fall jag stött på med barn och deras ärliga kommentarer så är det bara ett konstaterande från deras sida. Utan något dömande. Men jag kanske är idealistisk i mitt synsätt *ler* eftersom jag lär mina barn att ingen är bättre eller sämre oavsett utseende. Frågan: varför har vissa stora magar och andra små? har kommit här hemma och jag har sagt att alla är vi olika och det skulle ju vara trist om alla såg likadana ut. Jaha, var svaret. Det räcker med så lite!
