kakanskilokamp

Mitt flängande liv fortsätter. Och därmed det ryckiga bloggande. Den dåliga maten. Och lilla motionen.
Tänkte lite på min situation när jag tidigt i morse (06.30) lämnade Umeå med flyg. Att flyga är alltid en påminnelse om att jag är tjock.
Det är den förhatliga flygplansstolen som talar om för mig att jag inte är skapt för att sitta just där.
Först ska man få på sig bältet. Det går oftast bra i vanliga plan. Men så fort jag ska till något mindre ställe och flyger i sådant där litet propellerplan är det en kamp mellan bältet och mina allt för många centimetrar.

Sedan är det bordet. Jodå, det går att fälla ner, får plats utmärkt mellan valkarna. Men det känns alltid lite kymigt när grannarna i raden har si så där en decimeter till godo mellan magen och bordet. Och sitter och drar fram den lilla skivan för att nå maten.

Låt bli och ät då, kan man säga. Jo, men att svälta sig är inte lösningen. Och dagar med så här tidiga mornar så äter jag min frukost på planet. För att hinna sova en kvart extra.

Jag ser fram emot den dag jag också kan sitta och styra det lilla bordet och dra åt bältet så det blir en rejäl flärp över.

Men just nu känns den dagen långt bort...
Tack alla som skickar små uppmuntrande ord i bloggen och mailen. Det värmer!