kakanskilokamp

Jag har lite svårt för ordet nöjd. Eller rättare sagt att vara nöjd. Så det blir lätt svart och vitt tänkande. Motion till exempel. Jag har en bra runda i elljusspåret på ca 5 km som tar en timme. Det är kuperat, så pulsen går upp bra och jag känner att jag får riktig träning.

MEN. Om jag då en dag inte tycker jag har tid (stretch och dusch efteråt tar ju också sin tid) så blir det oftast ingenting. I stället för att ta en promenad i en halvtimme. Eller en kvart för den delen. Nej. En timme ska det vara, annars får det va.

Ändå vet jag att all motion räknas. Allt jag gör som höjer pulsen något ökar förbränningen och gör gott i kroppen. Men det blir många dagar då jag hoppar över motion helt för att jag inte tycker att jag hinner. Eller det regnar och det känns inte kul att vara ute en hel timme... eller...

Idag är en sådan dag. Men jag har tagit mig ut, 45 minuter blev det. Och då kommer det här med nöjd. Trots att jag rent logiskt vet att det är jättebra, så kan jag inte vara riktigt nöjd. För det är ju mindre än jag brukar gå....

På samma sätt är jag inte nöjd om jag bara gör tre träningspass i veckan, även om jag satt som ett tydligt mål att göra tre till fem pass. På papperet betyder det att jag lyckats om jag gjort tre pass, men känslomässigt är jag inte riktigt nöjd, eftersom det inte är maximalt....

Att ändra mina tankemönster är ett måste för att jag ska klara av den här resan. Men det är en lika tuff kamp som suget efter glass och annat gott.